Detta är en fortsättning på mina artiklar om ”Hjärtats kraft” och ”Tankar, livskraft och kärnkraft” samt en fördjupning av gravitationsbegreppet.

Vad är det som händer i vatten vid temperaturen 4 grader Celsius om vi ser det ur rent elektromagnetisk synvinkel?
Enligt Martinus skulle vattnet vara det medium i vilket den kraft vi söker skulle ”alstras” när is och vatten blandas. Vi vet också från Martinus att all kraftutlösning i den upplevbara verkligheten orsakas av förskjutningar i tyngd-köldenergibalansen inom en energikombination, förskjutningar som är en följd av ett levande väsens agerande via viljeenergierna (de intellektuella intelligens-, intuitions-, minnes- och vid automatfunktioner även instinktenergin). Varje energikombination eller ”ämne” (psykiskt som fysiskt) är alltså en av respektive energikombinations skapare sammanhållen enhet med inbyggd spänning mellan de konträra köld- och tyngdenergierna och kraft utlöses vid förskjutningar mellan dessa energier. Under speciella omständigheter kan vissa makrokosmiska väsens livskraftutlösningar (tankar) utnyttjas av deras mikroväsen inte bara som upplevelse av den yttre miljön utan även användas för mikroväsendenas egen kraftutlösning. Denna kraft utlöses för hjärtats vidkommande vid temperaturen 37 grader i det medium vi som organismväsen kallar blod.
Varifrån kommer denna kraft?
Det vi (organismerna) upplever som vatten är för oss en av många former av makrokosmisk livskraft. Ur hjärtats synvinkel måste motsvarigheten till vårt (organismens) vatten vara energikombinationer, som för oss är av elektromagnetisk karaktär men för hjärtat påtagligt fysiska. Följande resonemang ligger bakom detta uttalande:
Ett makroväsens tankar ger inåt en förnimmelse av livet för väsendet och utåt livskraft som upplevs som yttre fenomen för mikroindividerna. Makroväsendets inre värld blir alltså den yttre världen för dessa. Vi kan uttrycka detta som att tankarna genomsyrar organismen som elektricitet i vidsträckt betydelse. Jordklotet upplever denna elektricitet som tankar och för oss som mikroindivider inom jordklotet är det olika former av naturkrafter i vår yttre miljö.
 
Vi upplever jordklotets livskraft på många sätt i form av alla naturprocesser omkring oss. För jordklotet är dessa av rent psykisk natur. Den vi upplever som den starkaste fysiskt påtagliga livskraften utgörs vad jag kan förstå av kärnklyvningsprocesser. Dessa representerar jordklotets matspjälkning djupt nere i jordens innandömen och sker alltså i områden där tyngdenergin är dominerande (som i matspjälkningsorganen hos oss). Att använda sig av denna form av jordklotets livskraft i biosfären är vansinne, särskilt som vi använder de allra grövsta formerna av livskraft i form av uran och dess närliggande grundämnen (se f.ö. min artikel om ”Tankar, livskraft och kärnkraft).
Andra livskrafter från jordklotet är blixtar, vatten, gravitation och alla de övriga krafter som orsakar materiens kretslopp på jorden, från strålformiga till fasta, flytande och gasformiga ämnen och åter samt de livskrafter som ombesörjer kommunikation med jordens mellankosmiska och makrokosmiska medväsen.
Vatten?
Vatten är för oss fysisk materia. För jordklotet torde det vara strålformig materia, livskraft, som är huvudansvarigt för processer i biosfären. Vatten är ju en enkel kemisk förening och måste som jag ser det ligga bortom jordlotsväsendets fysiska förnimmelsehorisont som ligger vid energikombinationer av makromolekylers eller cellers komplexitet. Vår (organismens) motsvarande gräns ligger vid elementarpartiklarna. För hjärtats (organets) vidkommande ligger gränsen vid galaxindivider i underliggande kosmiska oktav, som vi upplever som psykisk materia. Livskraften eller magnetism kan alltså uppträda som makro-, mellan- eller mikrokosmisk. Det som för ett makroväsen är psykisk materia kan alltså upplevas som fysisk materia av ett mikroväsen.


Vi återvänder till frågan varifrån kommer kraften?
Martinus skriver i Bisättning, kapitel 43, att tankarna som fina elektriska vågor genomströmmar organismen och att detta innebär en elektrifiering av organismen. Denna elektrifiering eller kraftpåfyllning utlöses direkt i blodet.
Ser vi detta som rent psykiska processer så skapar organismväsendet energikombinationer (livskraft) som kan komma i resonans med eller reagera med av organväsendet skapade energikombinationer. Denna kraftpåfyllning av makrokosmiskt slag medför att organet får kapacitet att utföra arbete långt utöver vad det som organ borde kunna uträtta.
Vilka energikombinationer i hjärtat och blodet är det som kan reagera med lämpliga energikombinationer, skapade av organismväsendet? Det är mellankosmisk elektricitet som direkt kan reagera med mikrokosmiska strukturer av både fysisk och psykisk karaktär. Hjärtats egna psykiska hjärnenergier kommer i resonans med organismens tankeenergier men därutöver sker en direkt kraftpåverkan från makroväsendets elektricitet som reagerar med fysiska strukturer i hjärtorganets nervsystem.
Sett ur en annan synvinkel: Organismen skapar energikombinationer i vilka organväsen kan inkarnera. Där organismväsendet ställer energikombinationer med relativt sett mycket köldenergi till förfogande inkarnerar en hjärtindivid. Denna kommunicerar i första hand med organismens känslokropp via energikombinationer med relativt mycket köldenergi. Hjärtats fysiska kropp är i första hand en tyngdkropp även om tyngdenergin hålls inom bestämda ramar av köldenergi. Det har skapats en balans mellan tyngd- och köldenergierna på grund av hjärtjagets viljeenergier. Denna balans är dynamisk, d.v.s. i ena ögonblicket kommer tyngdenergin att få ett visst övertag, i nästa köldenergi. Vid 37 grader kommer denna dynamiska balans att resultera i energikombinationer, som direkt kan reagera med vissa av organismväsendets energikombinationer och på så sätt få ett energitillskott. Vilka är dessa av hjärtjaget respektive organismindividen skapade energikombinationer? Organismväsendets är i form av livskraft, d.v.s. en form av magnetism. Denna måste vara av högvibrerande slag eftersom den skall kunna reagera med ett mikroväsens energikombinationer. Den organismens livskraft som i första hand kan tänkas komma ifråga är organismens gravitation. Motsvarande energikombination hos hjärtindividen kan tänkas vara dess livskraft som den utlöses mot  celler. Organismväsendets tankar innebär alltså en elektrifiering eller kraftpåfyllning av organismen som utlöses direkt i blodet. Det är former av denna elektrifiering som vid 37 grader i särskilt hög grad kan reagera med av organets energiomsättning skapade energikombinationer. Vilka är då dessa? Hjärtjagets tankar elektrifierar cellindividernas livsmiljö och ger förutsättningar för cellerna att inkarnera. Man kan tänka sig att vid 37 grader energikombinationerna i hjärtat är sådana att inkarnationsmöjligheterna för celler inte är de bästa utan att en hel del energikombinationer som vid andra temperaturer lämpar sig för inkarnation ”blir över” och som kraft kan medverka till hjärtats arbete. Denna kraft skapas alltså vid förskjutningar av tyngd-köldenergierna vid organismens tänkande, orsakade av organismens viljeenergiers agerande, d.v.s. organismens gravitation eller tyngdkraft (inte tyngdenergi). Blodets beståndsdelar skapas huvudsakligen i benmärgen där intuitions- och minnesenergierna är starkt representerade, vilket kan tänkas gynna etablerandet av energikombinationer lämpade för inkarnation av blodkroppar av olika slag. En av grundförutsättningarna för att en inkarnation skall kunna äga rum är ju att ett levande väsen från salighetsriket sänder överskottsenergier ut i ”den yttre världen”, den fysiska, där dessa i kombination med ”fysiskt upplevbara” energikombinationer ger möjligheter för inkarnationer. Om nu vid en särskild temperatur dessa överskottsenergier inte kan användas optimalt för inkarnationer utan en del ”blir över” som kraft i den yttre världen skulle vi kunna förstå den extra kraft som hjärtat tycks ha. Makroväsendet, organismen, skapar förutsättningar för en viss temperatur för organet, som via sitt tankeklimat ger livskraft för sina mikroindivider och dessas möjligheter att inkarnera. Vid 37 grader sker det något, som innebär att många inkarnationer inte kan äga rum utan en del av mikroindividernas längtansenergier (företrädesvis minnes-, intuitions- och instinktenergi) förskjuter rådande tyngd- köldenergibalans varvid kraft erhålles – ett underbart samspel mellan makro-, mellan- och mikrokosmos.
Omsätter vi nu detta resonemang på förhållandet jordklot – människa kan vi tänka oss följande – med hänsynstagande till att ”gapet” jordklot till människa är gigantiskt jämfört med människa till organ och att tidsskalan är helt olika.
Makroväsendet, jordklotet, ställer vid sin tankeverksamhet sådana energikombinationer till förfogande som i form av livskraft för det mellankosmiska väsendet människan upplevs som naturens processer och kraftutlösningar. En sådan livskraft är vattnet som möjliggör de flesta av biosfärens livsprocesser. På grund av att jordklotets axellutning är förskjuten kommer en del av vattnet att frysa till is, d.v.s. denna form av livskraft inaktiveras. Vad betyder detta med tanke på reinkarnationsmöjligheterna för vattenmolekyler?
Den balans mellan tyngd- och köldenergi som jordklotet etablerat för sin organism är inte statisk utan dynamisk. Även om jordklotet på långt håll tycks vara helt oföränderligt så blir det vid närmare påseende uppenbart att det sker väldiga momentana förskjutningar i tyngd- köldenergibalansen beroende på jordklotets tankar eller/och dess samspel med sin makroindivid, solsystemet.
Det tankeklimat hos jordklotet som medför en livskraft inom biosfären lämpad för inkarnation av vattenmolekyler ligger med våra ”objektiviserade” mått vid 0 – 100 grader Celsius. Här är energisammansättningen mest gynnsam för att flytande vatten skall kunna inkarnera, d.v.s. att den idé vilken som ett psykiskt klister håller vattenmolekylerna samman i en flytande form har optimala förutsättningar. Som alla andra sammanslutningar är det ju en idé bakom sammanslutningen ifråga LB 477-81. Vid lägre temperatur försvåras inkarnationerna av vattenmolekyler även om andra levande väsen från salighetsriket med sina energier kan laborera i form av kristallbildningar etc. med den ”frusna elektricitet” som vattenmolekylerna nu utgör.
Vid högre temperatur när tyngdenergin blir mer dominerande brister bindningarna mellan de flytande vattenmolekylerna som blir friare från varandra, sammanslutningen kapsejsar och livskraften från jordklotets tankeverksamhet som det flytande vattnet utgör i biosfären blir där av dödande karaktär för dess organismer.
Var inom temperaturintervallet 0 – 100 grader blir inkarnationsmöjligheterna för vattenmolekylerna sådana att så mycket som möjligt av överskottsenergierna från salighetsriket, lämpade för inkarnation av vattenmolekyler, inte kan användas för inkarnation, d.v.s. de ”blir över” och kan som kraft användas av väsen, som kan interferera med eller utnyttja denna kraft för eget bruk?
Vi vet att vid omkring fyra grader börjar iskristaller att bildas enligt utredning tidigare. Det betyder att ett väsen högre upp i spiralerna börjar med sina energier, företrädesvis köldenergi, att starta uppbyggnad av mera komplicerade energikombinationer än vattenmolekylerna. Tyngdenergin kommer i underläge och de gynnsammaste betingelserna för vattenmolekylers inkarnation försvinner. Per volymsenhet vatten är ju antalet vattenmolekyler störst vid 4 grader. Vid högre temperaturer minskar antalet. Tyngdenergin blir alltmer dominerande och därmed minskar den optimala tyngd- köldenergibalansen för inkarnering av vattenmolekyler. Betraktar vi vattenmolekylerna som enskilda hastighetsbegrepp (LB 988-89) ser vi att rörelsedifferenserna till andra hastighetsbegrepp förändras vid 4 grader i och med kristallbildningen. Vid 0 grader när vattnet frusit till is blir rörelsedifferensen till omgivningen så stor att vattnet som livskraft betraktat förlorat sin betydelse. Köldenergin är så dominerande att inkarnationer av vattenmolekyler nästan omöjliggjorts. Men isen innehåller ju potentiella tyngdenergiresurser även om dessa hålls i schack av köldenergin. När nu is och vatten kommer i kontakt med varandra sker dynamiska tyngd-köldenergiförskjutningar i intervallet 4 grader till 0. Ju närmare 0 grader vi kommer desto mer tyngdenergi blir ”inkapslad” i isen, d.v.s. inkarnationsmöjligheterna för vattenmolekyler minskar. Men just vid 4 grader i kontaktytan mellan is och vatten där inkarnationsmöjligheterna växlar mellan optimala förhållanden och mindre optimala kan energikombinationer med övervägande tyngdenergi, energikombinationer som inte lämpar sig för inkarnationer, ”bli över” och som kraft påverka omgivningen. Sådana energikombinationer alstras också under hela processen från fast (is) till flytande vatten. Den s.k. smältvärmen som erfordras för få iskristallerna att smälta och att ge energi till vattenmolekylernas rörelser när de blir fria tas dels från flytande vattens rörelseenergi varvid temperaturen sjunker, dels från strålningsenergi i form av ljus, som i detta sammanhang kan betraktas som huvudsakligen korpuskulärt. Det är inte denna form av energi vi söker utan energiformer något eller några steg längre ned i spiralerna som blir resultatet av försvårade inkarnationsmöjligheter för vattenmolekylerna.
Nämnda energiformer utgör hastighetsbegrepp som kan reagera eller interferera med andra hastighetsbegrepp, inklusive flytande vatten och ge detta en högre temperatur (ökad värmemängd). Skulle man inte kunna tänka sig att de i intervallet 0 till 4 grader ”frigjorda ” energierna skulle kunna ”fångas upp” som ren elektricitet och ledas vidare? För att kunna besvara frågan skall vi först se på vad elektricitet är rent energimässigt. Den kan vara makro-, mellan- och mikrokosmisk. För alla former gäller att de innehåller relativt mycket minnes-, intuitions-, instinkt- och tyngdenergi. När elektriciteten på grund av levande väsens agerande med sina viljeenergier drar till sig köldenergi skapas de för fysiska sinnen första upplevbara energikombinationerna i form av eld.
Någon gång när vattenmolekyler (en form av jordklotets livskraft) skall inkarnera i de av jordklotet som automatfunktioner skapade energikombinationerna kommer energisamspelet mellan andra former av jordklotsindividens livskraft och vattenmolekylernas längtansenergier plus deras instinkt- och tyngdenergi att skapa sådana interferensfenomen att vi skulle kunna utnyttja dessa för att utvinna energi. Mikroväsen i fyra spiralvarv under makroväsendet skulle med sina energiomsättningar komma i resonans med någon form av makroväsendets andra livskraftsyttringar och skapa energiomsättningar, vilka vi skulle kunna utnyttja. Det måste vara en form av högvibrerande livskraft från makroväsendet som skall kunna reagera med mikroväsendenas energiomsättningar och den form som kan tänkas är troligen makroväsendets gravitation (viljeenergiers agerande med tyngd- köldenergibalansen). Enligt det föregående borde sådana interferensfenomen uppträda mellan 0 och 4 grader. Hur skall vi från vårt mellankosmos kunna utvinna denna form av energi?