Att förhålla sig vetenskapligt till Det Tredie Testamente

Från en artikel skriven i Malmö 12/1-1997 och

 publicerad i tidskriften Ny Kultur: 1997, nummer 1/1997

Detta är en version som reviderats och uppdaterats av författaren själv:

Ingemar Fridell, Nyhamnsläge 3/12-2022

 

Att förhålla sig vetenskapligt till Det Tredie Testamente

 

Martinus räknade med att ett växande antal så kallade "humana materialister", det vill säga före detta ateister, med tiden skulle bli intresserade av Det Tredie Testamente. Denna grupp av människor kan vara känsliga för på vilket sätt Martinus världsbild framställs och representeras, såväl teoretiskt som i det vardagliga livet.

 

De människor som Martinus kallar "utvecklade sanningssökare" eller moderna "andliga forskare" tror inte på dogmer och nöjer sig inte med lättköpta förklaringsmodeller. De ställer höga krav på saklighet, och Martinus världsbild kommer inte automatiskt att uppfattas som andlig vetenskap bara för att den benämns så. För att göra verket största möjliga rättvisa och bemöta allvarligt sökande människor på bästa sätt, är det en fördel om alla de som vill vara informatörer, lär sig tänka "kritiskt".

 

Martinus ger en förklaring på de stora livsfrågorna, men hans "analyser" är inte avsedda att bilda en ny religion. Det är bland annat genom hans vetenskapliga anspråk som verket skiljer sig från de mer eller mindre självcentrerade budskap, som utmärker många av vår tids andliga riktningar. Martinus såg sitt livsverk som en kravlös gåva till hela mänskligheten och som ett fundament till en framtida andlig vetenskap. Han gjorde även anspråk på att ha presenterat det hittills högsta teoretiska vetandet i vår värld och Johannesevangeliets utlovade ”helige ande” som är fortsättningen på kristendomens djupaste budskap anpassat till modern tid. Av denna anledning gav han sitt samlade verk titeln Det Tredie Testamente. Det eviga livet och kärleken till "nästan" framställs som ett forskningsobjekt, och själva livsmysteriet får här teoretiskt sett sin definitiva lösning.

 

Martinus syn på vetenskap

Martinus sticker alltså inte under stol med sin missions dignitet. Men hur kan hans världsbild med rätta göra anspråk på att vara vetenskap? Hur såg han själv på detta? — Martinus tycks ha definierat ordet vetenskap helt enkelt som vetande, det vill säga en korrekt beskrivning av verkligheten, sådan den framgår för en person som begåvats med det han kallade "kosmiskt medvetande". I renkultur kan verkligt vetande endast utgöras av självupplevelse. En andlig vetenskap kan därför bara prövas och bekräftas genom den enskilde individens egen upplevelse av verkligheten. I Livets Bog del 1, kapitel 6, beskriver Martinus hur vår förnimmelseförmåga utvidgas i takt med de andliga kropparnas växande kapacitet. Detta betyder i så fall att vetenskapens gränser också utvidgas (Livets Bog del 1, stycke 227). Men alla befinner sig inte på exakt samma nivå i denna utvecklingsprocess samtidigt, och därför går det överhuvudtaget inte att bevisa någonting för någon som inte själv kan uppleva samma sak. Med andra ord kan det som andra inte förmår uppleva heller inte föras i bevis.

 

Förnimmelseförmågans kapacitet hos en människa står enligt Martinus i direkt proportion till hennes förmåga att hysa osjälvisk kärlek till andra. När vår kärleksförmåga nått sitt fullkomliga stadium, förklarar han, kommer vi att få personlig tillgång till en ny och högre kunskapskälla: intuitionen, som sätter oss i förbindelse med det så kallade "kosmiska medvetandet" som genomsyrar hela världsalltet och hela vår existens.
(Jfr. Livets Bog del 1, stycke 217-)

 

Vetenskap ställer krav på logiskt tänkande, men logik utan kärlek betraktades inte av Martinus som logik i absolut mening. Enligt honom kommer inte vetenskapen att kunna förvandlas till kärleksvetenskap förrän vår egen förmåga att hysa kärlek till allt och alla har vuxit till sig och förädlats. Då kommer vetenskapen att häva sig allt mer upp över det fysiska planets begränsningar (Livets Bog del 1, stycke 232, Livets Bog del 5, 1732). Men därmed blir den i samma grad otillgänglig för dem som ännu inte utvecklat kärleksförmågan i sitt inre.

 

När vetenskapens gränser vidgas, kommer den nämligen allt mer in på rent andliga frågeställningar, vilket enligt Martinus innebär att vetenskapsmännens moral kommer att spela en avgörande roll (Livets Bog del 1, styckena 228-230). Forskningsresultaten måste ju tolkas och förstås rätt. Det finns alltid en risk för att en forskare med en partisk inställning kan vilja styra sitt insamlande av fakta i en bestämd riktning för att sammanställa argument till stöd för sin egen favoritteori. Resultatet blir då en skenbar sanning i stället för sanningen självt. Att efter bästa förmåga rannsaka sina egna motiv är därför ett sant vetenskapligt förhållningssätt.

  

Var står vetenskapen idag?

I vår kultur inbegriper begreppet vetenskap en bestämd grundsyn med vissa ideal och forskningsmetoder som sanktionerats utifrån detta synsätt. Vetenskap i denna betydelse bör inte på något sätt betraktas som något negativt; här finns utan tvekan mycket som kan vara värt att ta fasta på även för människor som intresserar sig för Martinus världsbild. Till skillnad från forna tiders religiösa dogmatik utgör faktiskt naturvetenskapen det första riktiga tänkandet i mänsklighetens historia! Naturvetenskapens landvinningar har fört oss fram till dagens civilisation med allt vad detta innebär i fråga om modern teknologi, bekvämligheter, kommunikationer, och mycket annat.

 

Martinus såg mycket positivt på vetenskapen, även om han beskrev den som ett fosterstadium till det verkliga vetandet, eller som havsluften i närheten av oceanen (Livets Bog del 1, styckena 180, 226). För i sin nuvarande form kan vetenskapen aldrig besvara de stora livsfrågorna och därmed inte ge oss något riktigt fundament till att motivera kärlek och moral. Det geniala tekniska vetandet har i många fall till och med fört oss fram till en återvändsgränd och en insikt om att det fortfarande finns väldigt mycket som vi i själva verket alls inte vet. Denna insikt är enligt Martinus uttryck för ett slags allra högsta fysiskt vetande: ödmjukhet så som varande själva nyckeln till himmelens port:

 

"Men når denne omfangsrige, geniale tekniske viden og kunnen således betød "døden", hvad var så livets mening? – Ja, her blev hele livet til et eneste stort spørgsmål, der afslørede for os den ene absolutte kendsgerning, at vi nu vidste, at vi intet vidste. Og vi er således her kommet til den absolut højeste viden, der kan erkendes eller tilegnes på den rent fysiske side af den "himmelske port". Ja, denne viden er intet mindre end selve "nøglen" til nævnte "port" og dermed til det bag denne funklende og lysende "rigtige menneskerige". ("Vägen till invigning", småbok nummer 12A, kapitel 5)

 

Var står då vetenskapen idag? — En grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet av idag är faktiskt att vara öppen för möjligheten att man kan ha fel! Vetenskapsfilosofen Karl Popper som tillhörde den så kallade "Wienkretsen" såg falsifikation som ett ideal, det vill säga att man försöker kullkasta rådande teorier genom rationell argumentation och logiska bevis. Det gäller även för forskaren själv att våga ifrågasätta sina egna favoritteorier, ett ideal som William Faulkner en gång formulerade som en uppmaning till att "kill one´s darling!" Det som inte kan prövas och ifrågasättas, ansåg Popper inte tillhöra vetenskapens domäner. Det är viktigt att rätta teorierna efter verkligheten, inte tvärtom!

 

I dag har man inom en del forskningsgrenar, till exempel humaniora och samhällsvetenskap, börjat använda kvalitativa metoder, för att nå fram till en djupare helhetsförståelse, förutom de mer traditionella så kallade kvantitativa forskningsmetoderna som ofta baseras på att väga och mäta. Detta innebär bland annat att även rent subjektiva iakttagelser kan få vetenskaplig status, fast bara på vissa villkor, nämligen att man avsäger sig absoluta sanningsanspråk. Hermeneutik eller tolkningslära, det vill säga tolkning av budskap mot bakgrund av den specifika historiska och kulturella kontexten, är ett synsätt som kommit till heders igen. Fenomenologi är en vetenskaplig disciplin som handlar om hur världen uppfattas i betraktarens ögon. Kunskap sägs kunna vinnas genom inlevelse i andras situation.

 

Även inom naturvetenskap har man börjat inse att objektivitet i absolut mening är omöjlig. Forskarens egna värderingar kommer ofrånkomligen att påverka dennes slutsatser. Men kravet på saklighet står trots allt fortfarande fast. Ett ideal inom kvantitativ såväl som den kvalitativ metodik är att forskaren är öppen för alternativa förklaringsmodeller och förhåller sig så neutral och värderingsfri som möjligt, inte minst om man vill studera människor och företeelser inom samhället. (Jfr. Egidius, H. (1986): "Positivism - fenomenologi - hermeneutik: Konsekvenser för didaktik och vårdvetenskap”)

   

Innehållet i Det Tredie Testamente

Vad innebär det då att förhålla sig på ett vetenskapligt sätt gentemot Martinus världsbild? — Det kan betyda två olika saker: antingen att man försöker bevisa själva innehållet i världsbilden, eller att man förhåller sig vetenskapligt till Martinus författarskap och livsverk utan att ta ställning till om innehållet därmed är överensstämmande med verkliga förhållanden eller ej.

 

Går det i dagens läge att bevisa innehållet i Martinus världsbild? Kan Martinus ha haft fel? — Själva grundförutsättningen för hela hans livsverk är existensen av det han kallar "kosmiskt medvetande", och att Martinus i sitt jordiska liv själv uppnått detta höga medvetenhetstillstånd samt dessutom att alla människor utan undantag är på väg att succesivt utveckla sig fram till exakt samma medvetenhetsnivå. Vare sig det kosmiska medvetandet existerar eller ej, kan vi bara med total säkerhet veta att vi i varje fall ännu inte har uppnått kosmiskt medvetande så som det beskrivs! Av denna anledning blir det i mångt och mycket omöjligt för oss att i absolut mening kontrollera sanningshalten i alla Martinus analyser. Eftersom stora delar av innehållet i hans verk således inte är möjligt att ifrågasätta eller motbevisa, uppfyller det utifrån en strängt materialistisk synpunkt inte kriterierna för att betraktas som vetenskap (Jfr. Poppers vetenskapsideal enligt ovan!).   

 

Själv har Martinus i sina föredrag dock hävdat, att även människor som inte har en dogmatiskt ateistisk grundsyn och som är öppna för att tillvaron också kan inbegripa andliga dimensioner, kan bli läkare, akademiker, forskare, etc., och att alla hans analyser så småningom kommer att kunna bekräftas av vetenskapssamhället.

 

Att jag själv fortfarande håller fast vid alla Martinus tankar efter drygt 50 års studier, kan för utomstående i och för sig se ut som en form för tro, men det som skiljer denna "tro" från såväl de flesta religiösa som vetenskapligt-ateistiska förklaringsmodeller, är att tankarna i Martinus världsbild hänger samman i sin egen inbördes logik och att de ständigt tycks gå att verifiera genom ens egna upplevelser av livets dagliga skeenden. Den pedagogiska metodik som Martinus använder sig av i sina "kosmiska analyser" som för många enbart framstår som en form för avancerade resonemang och argument, är att det okända förklaras med hjälp av direkta analogier till mera kända företeelser.

 

För mig är det helt enkelt den bästa förklaring på livet och tillvaron som jag hittills har stött på, även om ingen kan helt svära sig fri från att ens eget önsketänkande också spelar en viss roll. Men att även personliga upplevelser av mer privat och känslomässigt slag kan bekräftas och belysas, förringar ju inte på något sätt värdet av Martinus världsbild. Min tilltro till Det Tredie Testamente förstärks dessutom ytterligare genom att ingenting hittills har framkommit som kunnat rubba mitt förtroende för Martinus som person.

 

Martinus författarskap och livsverk

Även om mycket av innehållet i Martinus världsbild är omöjligt att bevisa utifrån nuvarande vetenskapliga betraktelsesätt, går det inte desto mindre mycket väl att närma sig hans helt unika samlade författarskap och livsverk enligt idag accepterade vetenskapliga normer. Man behöver inte själv godtaga samtliga hans tankar, bara man som informatör markerar sina eventuella avvikande uppfattningar på ett klart och tydligt sätt. För det är en plikt att informatören efter bästa förmåga återger innehållet i Det Tredie Testamente så korrekt som möjligt. Och här gäller det att vara beredd att ompröva sina egna tolkningar, vara mottaglig för andras kritiska synpunkter och inse att man faktiskt kan ta fel ibland. Därför borde alla som studerar Martinus världsbild inte vara främmande för att undersöka hans texter om och om igen, för att i möjligaste mån fördjupa sig i vad Martinus egentligen har skrivit eller sagt. Endast ett sådant förhållningssätt uppfyller kraven på vetenskaplighet i samband med studiet av hans verk.

 

I detta som i många andra fall är det nog oundvikligen så, att det uppstår en viss oenighet och splittring mellan människor, men fördelen med Martinus författarskap jämfört med forna tiders religiösa och moraliska urkunder, är att vi hela tiden kan gå tillbaka och referera till själva källan! Detta är möjligt under förutsättning att man har tillgång till originalskrifter och annat material som härrör direkt från upphovsmannens hand. Det institut som Martinus själv instiftade är avsett att vara en garanti för att allt material bevaras autentiskt och oförvanskat åt eftervärlden.

 

I samband med studiet av Martinus verk bör man också vara uppmärksam på hans mycket speciella sätt att omdefiniera många invanda begrepp. Hans definition av ordet logik är till exempel annorlunda än den allmänt vedertagna, eftersom inget, med hans ögon sett, kan vara logiskt utan att det blir till fördel för samtliga inblandade parter. Begreppet sexualitet ges en utvidgad innebörd (Jfr. Livets Bog del 5, styckena 1634, 1648), och ibland såg sig Martinus tvungen att uppfinna helt nya språkliga begrepp, så som till exempel ordet undermedvetande, som inte får förväxlas med begreppet "det undermedvetna" inom psykologin. Det är klokt om man som informatör tydligt förklarar de begrepp som Martinus i sitt författarskap har gett en annorlunda innebörd än den vedertagna!

 

Vilka källor finns det då till hands för den som vill fördjupa sig i Martinus världsbild? —
 

1) Källor direkt från Martinus.

I första hand finns böcker och artiklar som författats av Martinus själv. Dessutom har vi tillgång till ett stort antal förklarade symbolteckningar samt en hel del bandinspelningar av föredrag som han hållit.


 

2) Källor indirekt från Martinus.

En del av Martinus föredrag har av olika medarbetare koncentrerats och bearbetats till skriftspråk i form av artiklar. Det finns dessutom flera symbolteckningar som inte förklarats helt samt inspelade föredrag och annat material som ännu inte har givits ut. Ur en strikt vetenskaplig synpunkt har allt detta ett något mindre värde som referensmaterial jämfört med det som nämnts under punkt 1, i synnerhet i de fall då materialet inte är tillgängligt för granskning. Samma sak gäller när man hänvisar till fristående citat, lösryckta från sitt sammanhang, samt till dokument som inte publicerats officiellt och därför inte kan verifieras. Hörsägen, det vill säga referenser till påstådda uttalanden av Martinus i andra hand, är av betydelse främst för de berörda personerna själva, men bevisvärdet blir givetvis något större, om uttalandena kan styrkas genom flera personers trovärdiga vittnesmål. Översättningar av Martinus texter måste granskas och revideras fortlöpande, eftersom det trots översättarnas allra bästa intentioner kan smyga sig in betydelsemässiga förskjutningar (Detta gäller även översättningar till närbesläktade språk så som till exempel svenska!)
 

3) Sekundärkällor.

När det gäller sekundärlitteratur, all slags informationsverksamhet, artiklar och föredrag författade av andra än Martinus själv, kurser, studiegrupper, etc., blir allt genast litet mer komplicerat, åtminstone betraktat ur en strikt vetenskaplig synvinkel. Många av dem som på olika sätt informerar om Martinus världsbild, kan givetvis betecknas som både trovärdiga och tillförlitliga. Men vi får inte glömma att ingen annan än Martinus själv är hundra procent auktoritet i förhållande till sitt eget verk, och att ingen annan därför kan vara helt säker på att återge hans tankar på ett alltigenom korrekt och oförvanskat sätt.

 

Grundförutsättningen för Martinus världsbild är antagandet att det finns det som han kallar kosmiskt medvetande. Och det är endast när man själv har fått permanent tillgång till detta medvetande som man enligt Martinus kan förstå tillvaron på samma sätt som han beskrivit. Det har hittills inte varit möjligt att uppnå kosmiskt medvetande här på jorden, hävdar han vidare. Men tack vare att det nu finns en andlig vetenskap att studera, har det hädanefter blivit möjligt att utveckla sig hela vägen ända fram till kosmiskt medvetande på vår jord (Jfr. Det Evige Verdensbillede del 2, förklaringen till symbol nummer 21, stycke 18!). Men det kommer enligt Martinus att dröja ytterligare flera hundra år, innan någon människa har nått fram dithän, även om det dessförinnan säkerligen kommer att dyka upp en och annan med ett högmodigt sinnelag som gör anspråk på att redan ha uppnått kosmiskt medvetande. Andra kommer kanske att åberopa sin auktoritet på grundval av enbart tillfälliga så kallade kosmiska glimtar, så det finns skäl att ta sig i akt för "falska profeter". (Läs vad Martinus skriver om sådana glimtars bristande tillförlitlighet i Livets Bog del 1, styckena 206-208!)    

 

Livets Bog är skriven utifrån en utsiktspunkt, som bara kan bestigas med en fullt utvecklad kärleksförmåga. Förståelsen av bokens sanna natur kommer därför oundvikligen att färgas av den studerandes mindre utvecklade, partiska kärleksförmåga. Detta innebär att innehållets detaljer antingen kommer att övervärderas eller undervärderas, beroende på läsarens eget personliga erfarenhetsmaterial (Jfr. Livets Bog del 1, "Förordet", styckena 11-14).

 

Föredragsformen som informationskälla

Ett föredrag kan antingen vara övervägande informativt eller mer känslobetonat. Det finns en väldig suggestionskraft i själva föredragsformen, och man trollbinds lätt av en föredragshållares personlig karisma. Martinus använde medvetet denna kraft fast på ett osjälviskt sätt i avsikt att entusiasmera människor och stimulera deras intresse för hans världsbild. Och sådana föredrag av en utpräglat känslomässig karaktär kan fortfarande vara viktiga för att inspirera människor. Men häri lurar också en viss fara! Föredragsformen ställer stora moraliska krav på föredragshållaren. Motivet bör helst inte vara en dold hunger efter att stå i centrum för andras beundran eller att sola sig i glansen av Martinus analyser. Den uppmärksamhet och den skenbara auktoritet som själva föredragsformen förlänar åt en föredragshållare i andligt avseende, är ju inget annat än en utsmyckning ”i lånta fjädrar”. Vi får inte glömma att det är ingen annan än Martinus själv som har haft kosmiskt medvetande! Därför kan ingen enskild föredragshållare, medarbetare eller författare automatiskt göra anspråk på auktoritet; ur ett sant vetenskapligt perspektiv måste allt och alla kunna ifrågasättas. Alla informatörer gör nog klokt i att inta en ödmjuk position och inse sin egen ringa, men inte desto mindre viktiga roll i sammanhanget.

 

Många försvarar den klassiska föredragsformens berättigande med argument som att det är intressant att höra om andra människors personliga erfarenheter. Och ett föredrag får gärna ges en personlig prägel för att inte uppfattas som långtråkigt. Föredrag kan liksom allt annat formas till små konstverk, göras humoristiska och levande med hjälp av praktiska exempel, egna iakttagelser och reflektioner för att belysa den aktuella frågeställningen. Men samtidigt borde varje föredragshållare sträva efter att själv träda något i bakgrunden, så att inte den egna personens ego upptar alltför stort utrymme. Det är dessutom viktigt att tydligt deklarera, när man återger något av mer privata karaktär eller om man redogör för sin personliga uppfattning, så att åhörarna inte blandar samman detta från Martinus tankar i renkultur. Vare sig man informerar om Det Tredie Testamente i skriftlig eller i muntlig form, bör man i görligaste mån ange källhänvisningar och inte blanda ihop olika läror, system, utsagor och egna slutsatser. För övrigt kan det vara nyttigt att ställa sig frågan, om de associationer och tankespår som man utvecklat verkligen är relevanta i förhållande till Martinus världsbild. (Jfr. Livets Bog del 3, stycke 679)

 

Föredragsformen har och har onekligen haft en utomordentligt viktig funktion. På vårt nuvarande stadium i utvecklingen söker man ofta ett slags personlig identifikation. Vi kan behöva hjälp med att de teorier som många gånger är av en relativt hög abstraktionsgrad, synliggörs på ett personligt sätt. Men samtidigt har det hunnit hända väldigt mycket i samhället på relativt kort tid: det självständiga tänkandet hos gemene man är på väg att utvecklas till en betydligt högre nivå! Därvid håller delvis föredragsformen i sin traditionella tappning på att bli gammalmodig, åtminstone i vissa sammanhang.

 

Martinus världsbild har hittills tenderat att förknippas med vissa bestämda föredragshållare, medarbetare, med vissa centra och geografiska platser, etc. Men vi får inte glömma att i sig självt är Det Tredie Testamente helt fristående från allt detta; det är totalt universellt till sin natur.

 

Vad gör oss till andliga forskare?

Enligt Förordet i Livets Bog del 1 rår vi inte för att vår kärleksförmåga är partisk; vi kan ju inte uppleva livet utifrån erfarenheter som vi ännu inte har gjort. Men med hjälp av ett ödmjukt och neutralt förhållningssätt kan vi träna upp vår iakttagelseförmåga och åtminstone delvis råda bot på denna brist. Att vara vetenskaplig i samband med studiet av Martinus verk skulle kunna innebära att man försöker vara någorlunda neutral och ställer sig vid sidan om sina rent personliga sympatier och antipatier. Man bör fråga sig själv, om det är ens egen förutvarande syn som man vill få bekräftad, eller om man är beredd att eventuellt ompröva sina tidigare föreställningar. Är det själva sanningen man söker, och detta oberoende om den är i ens favör eller ej?

 

Kärleksförmågan och sanningstörsten kommer enligt Martinus att förr eller senare växa förbi förälskelseförmågan, som främst söker en bekräftelse på egna egoistiska känslor, varigenom man hoppas uppnå olika fördelar. "Sandheden vil som regel være ilde hørt der, hvor den ikke er i ens favør (Livets Bog del 3, stycke 679).” För att förstå livsmysteriets lösning, bör det alltså vara sanningen vi söker och inte ett felande led i en av våra speciella favoritsystem. Det gäller att försöka vara öppen och inte läsa Martinus texter med färgade glasögon. Ytligt sett verkar Martinus världsbild påminna om många andra läror. Det finns därför en fara att man utan att märka det själv tolkar in gamla föreställningar som man fått med sig från helt andra håll, vilket lätt ger upphov till en snedvriden bild.

 

När en bägare är full, rymmer den inte mera, och på samma sätt är man oemottaglig för nya tankar, om man i förväg har fasta föreställningar och starka känslomässiga bindningar som låser en till en eller annan favoritteori. Den som tror att den redan vet allt, kan inte lära sig något nytt och kan därmed inte göra anspråk på att vara en sökare eller forskare i ordets egentliga betydelse!

 

Det är också viktigt att kunna skilja mellan sak och person. Annars finns det en uppenbar risk för att man intar en form för försvarsposition på grund av att man känner sig personligt hotad eller kränkt. Fanatism i renkultur innebär att man vägrar lyssna eller ta till sig nya tankar, att man skärmar av allt som pekar i en annan riktning än det man själv önskar. Orsaken är förmodligen alltför starka känslor som delvis sätter intelligensen ur spel. Man låser sig vid en uppfattning som innebär känslomässiga fördelar för en själv; man slipper få dåligt samvete och behöver inte konfronteras med de problem som förorsakat hela detta tillstånd. Man lever i trosvisshet, avskild från verkligheten och utan förnuft i sin privata, framsuggererade fantasivärld. Fanatism kan närmast beskrivas som en form för dödsångest, en rädsla för att släppa taget och ge sig hän.

 

I Livets Bog del 5 framhåller Martinus vikten av att acceptera alla föreställningars relativitet och föränderlighet, hur allt inom den egna livsupplevelsen är underkastat kretsloppets lagbundenhet och växlande perspektiv. "Den, der ikke kan underlægge sig denne opfattelse og indstilling til livsmysteriet, skal ikke vente sig at blive oplyst, skal ikke vente sig foreløbig at kunne nå frem til indvielse eller den store fødsel." (Livets Bog del 5, stycke 1804)

 

En kylig attityd?

Kan inte ett vetenskapligt förhållningssätt, så som det här har beskrivits, framstå som en alltför intellektuell, kylig och opersonlig attityd? — Nej, det har absolut inte varit min avsikt med denna artikel! Jag efterlyser i allra högsta grad en varm och kärleksfull atmosfär omkring studiet av Martinus världsbild. Men vilken sorts "kärlek" är det som vi främst söker? Vetenskaplighet behöver inte innebära känslokyla. Innehållet i Det Tredie Testamente är avsett att vara kärlekens vetenskap, en intelligensmässigt motiverad kärlek, som omfattar allt och alla och som skall inspirera människor till tolerans och en total empati med andra. Här handlar det inte främst om narcissistiska budskap som går ut på att "förverkliga sig själv" som i många av dagens strömningar, utan snarare om att lära sig leva för andra och hur man bäst kan tjäna sin nästa. Motsatsen till detta är sekterism, flock- och familjesympatier, och här finns verkligen grogrund för känslokyla, eftersom detta inbegriper intolerans och automatisk utstötning mot alla som inte tillhör den egna gruppen och som tänker och känner annorlunda än en själv.   

 

Utvecklade sanningssökare är inga flockmänniskor utan självständigt tänkande individer, som inte längre vill underkasta sig frihetsberövande dogmer eller regelsystem av något slag. De är därför överkänsliga mot alla slags pekpinnar och moralkakor. De bär i sina hjärtan en känslomässig längtan efter intellektualitet, sanning och rättfärdighet. Det är endast i kärlekens namn som vi kan bemöta denna framväxande människotyp på bästa sätt, vilket då också inkluderar ett logiskt och kritiskt tänkesätt.

 

Huvudmeny
© Averbis förlag | Kontakt