Året är 1997. Jag står på perrongen och röker en sista cigarett innan jag skall stiga ombord på nattåget till Köpenhamn för vidare färd till Martinus-centret i Klint. Jag har under tre veckors tid mentalt förberett mig för att jag skall fimpa för gott. Jag släcker den sista cigaretten med en rörelse som jag har uppövat till en talang under mina trettio år som rökare och slänger det tomma paketet. Nu eller aldrig skall jag bli fri från rökbegäret!

Jag hade läst Martinus andliga vetenskap under sju års tid och tagit till mig analyserna med hela mitt hjärta. Men varje gång som jag kom till de rader där det stod något om tobakens skadliga inverkan på organismen, läste jag det snabbt och slarvigt och skyndade sedan vidare till något mer intressant. Min rökning hade inte skadat mig, ansåg jag. Jag hade minsann ingen rökhosta eller andra symptom som kunde tyda på skadlig inverkan, så det behövde ju inte gälla mig. Mina ursäkter var många och jag kunde argumentera för dem, även högt inför andra människor.
Men nu, mer än ett decennium senare, kan jag förstå att oron trots allt borrade sig in i min tankevärld, djupare och djupare. Någonstans inom mig började obemärkt någonting hända, ju mer kosmologi jag läste och förstod. Jag kände mig trots allt lite ansvarslös inför mina mikroväsen emellanåt. Det gnagde på mitt samvete. 
Under en månadslång utlandsvistelse försökte jag avhålla mig från cigaretterna och det fungerade utmärkt – tills jag kom hem. Alla gamla vanor och ovanor mötte mig i dörren. Jag saknade min "kompis", cigaretten, när jag behövde ha lite tröst. Jag saknade "kompisen" när jag behövde fira något. Jag upptäckte att cigaretterna styrde mitt liv och att jag verkligen var slav under dem. Cigaretterna slut! Affärerna stänger snart! Panik! 
Pinsamt.
Men när eleven är redo kommer läraren, sägs det. 
Och sommaren 1996 träffade jag danska Kirsten i Klint. Vi bodde grannar och blev goda vänner. Jag satt utanför min bostad och rökte ofta och vi umgicks med varandra på vår gemensamma lilla altan. 
Jag kan inte neka till att jag skämdes lite varje gång som någon gick förbi och såg mig bolmandes på en cigarett. "Det passar sig ju inte att vara kosmologistuderande och röka", tyckte jag mig se i ögonen på dem. Fast ingen sa något någon gång. Det var mitt eget dåliga samvete som gjorde sig hörd.
Jag bekände mina generade tankar för Kirsten och hon bekände i sin tur att hon också hade rökt men lyckats sluta. Hur i all världen hon hade lyckats med det, ville jag ju gärna veta. Och hon berättade för mig om den kosmologiska sluta-rök-metoden. 
Jag lyssnade med stora öron och tyckte att metoden verkade minst sagt tvivelaktig. Kunde den verkligen fungera? Men Kirsten bedyrade att den var så effektiv att hon hade haft svårigheter att fullfölja metoden fullt ut, för hon fick stark avsmak för cigaretter innan "avtalet" gick ut! Hon tvingade sig till att röka den sista veckan. För som hon sa "ett avtal är ett avtal och det måsta man respektera". 

Så här skall du göra om du vill sluta röka, förklarade hon för mig:
Du skall ingå ett avtal med de av dina mikroväsen som har rökbegär och som har inkarnerat i din organism. Tala om för dem, vänligt men bestämt, att "nu skall jag sluta röka". Säg att "ni får så och så många (bestäm själv antalet) veckor på er att flytta ut från min kropp någon annanstans. Jag tackar er för all samvaro genom åren. Vi har haft många trevliga stunder tillsammans, men nu måste vi skiljas åt. Nu är det allvar. Om så och så många veckor skall jag dra mitt sista bloss, och sedan är det slut mellan oss för alltid. Utan pardon!" 
Och för varje dag som sedan går skall du mycket bestämt, men vänligt, påminna dem att nu är det bara så och så många dagar kvar tills ni måste ha flyttat ut för gott. 

Och det var det jag hade förberett mina mikroväsen på, när jag stod på perrongen i sommarnatten och fimpade min sista cigarett, att nu blir det inget mer nikotin för er. Nu är det slut!
Vad som också motiverade mig till mitt beslut ännu mer var när jag förstod att jag måste bli av med rökbegäret här på det fysiska planet. För, enligt Martinus, skulle alla mina begär och böjelser följa med mig när jag dog och jag hade ingen lust att fastna i "skärselden" längre än nödvändigt på grund av mina bindningar och begär till en jordisk giftpinne. Nej, jag ville verkligen inte bli en vandrande osalig ande som sökte sig till andra rökande fysiska varelser som fanns kvar på jorden, för att tillfredsställa ett osunt begär efter tobak som jag inte hade kunnat befriat mig ifrån. Nej, och åter nej.

Ärligt talat hade jag starka tvivel på att metoden skulle fungera på mig. Jag hade inte gjort helt enligt metoden, så som Kirsten hade lärt mig. Hon hade även till sin hjälp lånat hem så många hemska antirök-filmer som hon bara kunnat komma över, och tvingat sig till att se alla fruktansvärda bilder på cancersvulstiga lungor och annat förfärligt som rökare kan drabbas av. Det kunde jag bara inte förmå mig till. Så jag hade ju fuskat lite. Och med mig i bagaget hade jag några nikotinplåster…ifall om att. 
Men jag såg till att hålla mig fullt sysselsatt alla de sex veckor jag vistades i Klint den sommaren. Jag gick på alla föredrag både morgon och kväll, symboltolkningar, studiegrupper ja allt som kunde hålla mig borta från tanken på cigaretter. Jag hade inte ens tid att tänka på att använda nikotinplåstren, så som jag for fram och tillbaka på min cykel från det ena stället till det andra. 
På kvällarna åt jag kakor på Terrassen, promenerade och såg de flesta solnedgångar. Min hyresvärdinna påstod senare att hon bara "såg ryggen på mig" den sommaren. 
Men jag lyckades! 
När jag kom hem blev jag allergisk mot röklukt! Det äcklade mig så till den milda grad att mina vänner inte längre fick röka hemma hos mig. Jag kunde bara inte tåla lukten.
Nu har det gått tjugo år sedan dess och jag har aldrig känt mig frestad till att dra ett endaste bloss på en cigarett. 
Så jag måste ge Kirsten rätt. Det var en mycket effektiv metod, som jag rekommenderar å det varmaste. 
Kanske kan man också använda metoden för att bli av med andra beroenden, som t.ex. socker- och alkoholberoenden. Det är bara att testa. Men kom ihåg, man måste vara bestämd!

Artikeln publicerad i Kosmos nr. 8/06
© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved